Till och med igår… min karriärspurt (del 3)

Om du inte läst del 1och del 2, rekommenderar jag dig att göra det först.

Det stora transformationsprojektet tycktes för det mesta vara en helt omöjlig knut att lösa. Vi hade visserligen fått uppdraget att harmonisera och effektivisera direkt från högsta ledningen och Mr VD himself.  Men det visade sig snabbt att det var mest tomma ord, jag vet inte om det berodde på konflikträdsla eller om det helt enkelt var omöjligt att styra skeppet. Ett skepp som senare skulle visa sig läckte som ett såll, och dessa ”renoveringsinsatser” som mitt projekt var, blev bara ytterligare ett lapptäcke av lagningar, snabba lösningar som inte löste något på sikt. Men det visste jag knappast då.

Ungefär ett halvår innan det var dags för den första stora leveransen i projektet var vi på en workshop. Här var det dels dags för mig och mitt team att få projektgruppens välsignelse för det strategidokument vi tagit fram och som skulle vara navet i det vi ville åstadkomma. Dels planerade vi implementeringarna. Även om jag var nervös inför vår presentation, så är det inte den jag minns mest från den här resan. Men mer om det lite senare. För jag vill ändå dela med mig av hur jag ännu en gång upptäckte att det finns många synvinklar på ett problem och jag ännu en gång fick skala av lite av min naivitet. Jag tyckte själv att det dokument och den riktning vi nu föreslog var helt i linje med det uppdrag vi fått: det skulle vara förankrat i kundbehov, och det skulle utgå från en digital hantering.

Döm av min förvåning när jag stötte på motstånd. Det kom synpunkter och frågor på de mest detaljerade småsakerna (min mening – har aldrig varit så mycket för detaljer) och än en gång fick jag pröva mitt tålamod, förklara om och om igen och lova att ta med mig öppna frågor för vidare analys. Jag lärde mig mycket om förhandling och om kompromisser de här åren. Det har jag användning för idag. Jag lärde mig också har respekt för att andra människor kommer från andra bakgrunder och kan delvis ha en annan agenda än jag själv. Jag har förstått i efterhand att jag hade vunnit mycket på att upprepa våra gemensamma syften och mål flera gång. Ändå hade det kanske inte hjälpt, vad vet jag. Det är svårt att hitta kompromisser när inte ens det innersta projektteamet hade samma agenda alla gånger. Det var fortfarande protektionistiskt på sina håll. Vi var fortfarande både kollegor och konkurrenter. Och ytterst fanns också hotet om att vi alla skulle förlora våra jobb. Och att hitta en väg framåt samtidigt som du inte vet om du är en del av den framtiden, det är svårt.

Ytterst ansvarig för projektet, D, hade löpande kontakt med de högsta cheferna i företaget och när han kallade oss till ett extrainsatt möte under workshopen var det inte för inte att man blev en smula nervös. Eller jättenervös. Jag visste att det vid sidan av vårt arbete pågick diskussioner att lägga ner vår del av verksamheten helt och outsouruca det till tredjepart.

Precis innan D skulle börja sin presentation så viskade min chef att jag inte skulle vara orolig. Men jag var för nervös för att förstå vad han sa. Och min farhåga var rätt. D berättade att han fått i uppdrag av de högsta cheferna att ta fram olika förslag för att dra ner kostnaderna för vår verksamhet. Han hade hittat tre scenarion, som han nu presenterade för oss:

  1. Outsourca hela verksamheten
  2. Bygga på den nordiska modellen (alltså den jag och min chef stod för) och outsoruca tryckt material (vi skulle alltså bara satsa på digital produktion internt)
  3. Bygga på den nordiska modellen och avveckla allt tryckt material

Jag kunde inte fokusera på någonting, det fanns bara en tanke i mitt huvud: Hur ska jag reagera när jag hör att han säger att det blir nr 1? Den gick på loop, tills jag lyckades slita mig tillbaka i nuet. D berättade att högsta cheferna hade diskuterat länge och väl kring de olika alternativen och nu kommit fram till det beslut som vad bäst för verksamheten (och dess sinande kassa).

Sedan bytte D slide i sin powerpoint (jag vet inte huuuur många slides som producerade under detta projekt) och där fanns en organisationsskiss, där vissa positioner var gröna och andra grå. Först då förstod jag. Cheferna hade gått för alternativ 2.

”Det här är min nya organisation”, sa D och pekade på kartan. ”Och här är mina direktrapporterande, som ska leda varsitt team i den nya organisationen”. Han pekade på tre team, varav ett team var inriktat på min dåvarande chefs expertområde, ett team på teknikstöd och kundinsikter och ett team som stod för produktion av det strategidokument som jag varit ansvarig för att ta fram. ”Så om Stina, P (min dåvarande chef) och S (min projektkollega som redan ansvarade för teknik och kundinsikter) kan gå in i rummet här bredvid och diskutera hur ni ska tillsätta era team, så kan ni som är kvar diskutera hur vi ska outsourca det ni är experter på till en tredjepart).”

En smula chockad, me också fylld med aderalin, gick jag ut tillsammans med mina nya, närmsta kollegor. Väl ute vände sig S om mot mig med sina stora ögon:
”Stina, did you just got a promotion in that meeting?”

Och precis så var det, jag hade precis landat mitt drömjobb – ett jobb som jag inte vågat drömma om att ha eftersom jag fram tills då inte haft personalansvar. Men så var det, jag hade nu fått ansvar för ett internationellt team på 12 medarbetare och jag skulle nu få tillsätta dem.

Något senare dök D upp i vårt rum och gratulerade oss alla till våra nya jobb. Och så tittade han på mig och log:

”Oj då, jag glömde visst att erbjuda dig jobbet innan jag presenterade organisationen…”

I nästa del av min karriärsspurt-saga, kommer jag berätta om hur jag förhandlade om min lön, hur jag tillsatte teamet och hur allt tillslut föll som ett korthus.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.