Till och med igår… min karriärspurt (del 2)

Del 1 av min historia finns här, jag rekommenderar att du läser den först.

Det blev dags att träffa de andra i projektteamet och kicka igång arbetet. Vi skulle åka till London över några dagar för att presenteras och planera. Jag minns att jag valde mina outfits med omsorg. Det må tänkas att det är en smula ytligt att ge så mycket fokus till vad man har på sig. Men för mig är det otroligt kraftfullt att klä mig så att jag känner mig professionell men också fin. Jag mår bra när jag trivs i vad jag har på mig och mitt klädintresse har fått mig att få rätt fokus många, många gånger.

Det var så himla nervöst att träffa de andra i teamet och det var en hel del positionerande. Vi kom alla med olika bakgrunder och arbetssätt, och det var tydligt redan från början att vi dels måste enas om en gemensam väg framåt och att det också kommer att innebära att många av våra kollegor (och kanske också vi själva) skulle bli överflödiga i en tightare organisation. Jag kommer också ihåg hur svårt jag tyckte det var att uttrycka mig på engelska i jobbsammanhang. Jag haded förstås jättemycket att säga och det var så frustrerande när jag inte fick fram orden.

Nåväl, vi hade alla tilldelats olika ansvarsområden som vi skulle leverera på i projektet. Jag hade fått en supporterande roll och min chef blev ansvarig för ett ämne som vi båda förvisso hade väldigt mycket erfarenhet av men som jag fann en smula oinspirerande. Däremot fanns det ett område som var mycket mer spännande i mina ögon: Vad vårt content skulle innehålla och vilka strategier som låg bakom. Det skulle vara utgångspunkten för allt vi gjorde i projektet och jag kände verkligen att jag ville vara en del av den arbetsgruppen.

Vi arbetade vidare med våra områden och jag var fortfarande väldigt operativ i mitt team hemma i norden. Jag tyckte det var en smula svårt att balansera två så skilda arbetsuppgifter. Jag hade nämligen blivit teamlead för mitt förra team inte så himla lång tid innan jag fick mitt globala projektuppdrag och det var inte alltid så lätt att förstå hur jag skulle prioritera.

Ungefär en månad efter det första projektmötet fick jag ett mail från ansvariga från projektet. Det var så att hon som var ansvarig för det där spännande området behövde trappa ner lite på tempot och de behövde förstärkning till den arbetsgruppen. De frågade om jag kunde tänka mig att kliva in. Om jag kunde!? De måste ha anat min passion och såg att jag skulle kunna bidra till gruppen. Jag svarade förstås snabbt ja och i enlighet med min sedvanliga vana att säga ja först och tänka sen så upptäckte jag snart att jag inte bara skulle vara en del av arbetsgruppen, jag skulle leda den!

Jag är så glad att jag i det här fallet bara kastade mig ut. För mer utmaningar än vad jag fick som ledare av arbetsgruppen hade jag aldrig någonsin stött på. Jag fick leda vår allra första workshop i projektet efter kickoffen, utan att någonsin ha planerat en workshop innan, jag fick kasta mig iväg på ett flyg till Frankfurt för att presentera vår vision för en rad högt uppsatta chefer och jag har fått sitta i otaliga möten med stakeholders för att lirka, förhandla och medla för att hela tiden leverera på de mål som jag hade. Jag ska inte gå in på det i detalj, men att möta människor i förändring och själv vara budbärare av den förändringen är otroligt svårt. När människor känner sig hotade så tycks det mesta av hyfset försvinna. Jag har blivit ifrågasatt, personligt påhoppad och det har himlats med ögonen. Ja, ni hör, det är ingen vacker syn. Det är såklart inte varje människa jag möter i förändringen som beter sig så här, men de som gör de är på någotvis de som finns kvar på näthinnan.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.