Till och med igår… min karriärspurt (del 1)

Bigsy.jpg

De senaste tre åren har min karriär verkligen tagit fart. Jag har gått från att vara team lead utan personalansvar i ett svenskt team vars processer och arbetsuppgifter hade formats, stötts och blötts under mer än tio år (långt innan jag klev ombord) till att tillsätta och basa mitt eget, internationella team som alla var utspridda i Europa och som hade ett otroligt utmanade uppdrag i en väldigt snårig miljö. Då, för tre år sen, var uppdraget tydligt, avvägt och genomarbetat. Organisationen var invand.

Under tiden i det teamet fanns förvisso en förnimmelse om att det kanske inte alltid kommer vara så här tryggt, inkört och relativt smidigt att arbeta. Vi visste att vår huvudägare också hade andra liknande team, som hade andra liknande arbetsuppgifter. Men det var inte så att jag gick och tänkte varje dag på att det kanske skulle förändras. Min vardag var här och nu. Jag gick mest och funderade på hur jag skulle tackla att vara team lead för mina före detta kollegor och hur jag skulle lära mig att förstå det danska språket.

Men så kom en dag under sommaren 2016 då en man från huvudkontoret i England var på besök. Han hade önskat att vi skulle presentera vårt sett att arbeta med vårt uppdrag. Vi förstod snabbt att han reste runt i alla marknader, för att få varje team att visa upp hur just de löste sin uppgift – samma uppgift som vi alla hade. Jag kommer ihåg den här dagen så väl. För första gången kände jag att jag var med i ett sammanhang där bara min chef vistats i tidigare. Där satt jag, tillsammans med min chef och med IT-chefen, framför en högt uppsatt chef från huvudkontoret och försökte sälja in enkelheten med hur vi genomförde vårt uppdrag. Och allt det på engelska! Jag var så himla stolt. Och pirrig. Jag kommer inte riktigt ihåg hur mina tankar gick inför det där mötet. Men jag måste ändå ha funderat över hur jag skulle uppträda. Skulle jag anta en mer seriös roll, eller skulle jag låta min personlighet vara precis som den är? Jag måste ha bestämt mig för det senare. Låta jag vara jag. Och vara helt mig själv, lita på att min kompetens syns ändå, även om jag slänger in lite ”sprall” i det. För jag är i grunden en glad person som inte är rädd för att säga det jag tycker, och jag vet att jag kan mycket. Vad jag inte visste då vad att det var just de egenskaperna som skulle ta mig igenom min karriärspurt och utan min personlighet skulle jag aldrig ha kommit fram.  Och vad jag inte heller visste var att den högt uppsatta chefen från huvudkontoret skulle bli min egen chef inom 18 månader.

Efter presentationen, där chefen från London inte visade något annat än en neutral uppsyn (även om jag gjorde allt för att försöka fiska fram något som liknande en bekräftelse på att han gillade det han såg) åkte han hem. Sen hörde vi ingenting på ett par månader. Sent i november fick jag och min chef en kallelse till ett möte med Londonchefen. Jag anade att något var på gång. Men jag visste inte vad.

Under mötet berättade D, chefen från London, att organisationen ville starta ett förändringsprojekt för att harmonisera det uppdrag vi hade, för att göra det gemensamt med en global plattform. Det lät så spännande! Jag hade aldrig varit med i ett projekt tidigare och hade inte jobbat internationellt (om än nordiskt) innan. Han sa att han gärna ville ha med min chef och mig i projektteamet och att det kanske skulle innebära en del resor. Jag var helt till mig av förväntan. Det här kändes så spännande och så nytt. Här kanske jag bör tillägga, att en del av min personlighet är att först säga ja, och sedan fundera på var det tar mig. Det är inte alltid så lyckat att vara så spontan och jag uppskattar att det ibland kan vara smart att sova på saken. Men det ligger helt enkelt i min natur och i de allra flesta fallen har mitt ja-sägande lett till utveckling och avkastning. Jag minns att jag den kvällen kom hem till min kille, berättade om mötet och om den iver jag kände. Min kille blev så himla glad för min skull och meddelade mig att jag hade hans fulla stöd, även om en del resor innebar mer logistik för honom. Vi hade ju trots allt två relativt små barn, de var 5 och 9 då. Vad vi inte visste att vad som väntade oss var de mest intensiva åren som vi upplevt i vårt gemensamma liv hittills. En berg- och dalbana som skulle testa oss på alla möjliga sätt. Både som individer och som par.

 

2 tankar på “Till och med igår… min karriärspurt (del 1)”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.