Att känna att man lever

tumblr_mh1ojaIna91s3jo7bo1_500_large tumblr_mh2tswFR4n1s3jo7bo1_500_large tumblr_mh363hYFb51qf9lsjo1_250_large

Efter två dagars vabbande var jag både frustrerad, otålig, uttråkad och en aning ur balans. Jag är en stor vän av rutiner och upptäcker mer och mer att jag gillar att vara i farten. Gå upp tidigt, jobba, träna, äta, pussa på barn och man och sedan stupa i säng. Nu hade jag såsat runt med Majs i två dygn och vi båda klättrade på väggarna i eftermiddags. Som tur var hade jag bokat in mig på ett pass med namnet Cirkelgym. Det visade sig vara precis vad jag behövde. En timmes ös med musklerna i gymmet. Ok, jag tog nog inte några världsrekord i tyngdlyftning, men med tanke på min bakgrund med över tio års icketräning och sedan de senaste halvåret mest på medelpass (under mammaledigheten var det mer jävla anamma med cirkelfys), så är jag riktigt glad att jag tog mig genom passet. Det var ett sådant pass när jag var tvungen att nollställa hjärnan och bara fokusera på att bita ihop tills klockan pep och jag fick byta redskap. Precis som jag gillar! Även om hela kroppen är som spagetti efteråt. Jag har en gymskräck av rang, tycker det är döläskigt att gå okring bland alla biffiga killar och känna mig osäker på vikter, inställningar och rörelser. Därför har jag bestämt mig på att hänga på cirkelgymspasset så att jag kanske blir lite mer hemma i gymmet. För det är onekligen en riktigt bra träningsform för stressade workingmoms som mig, inga passtider att boka (även om jag älskar pass där någon säger till mig vad jag ska göra och när jag ska göra det). Jag är så glad att jag hittat glädjen i träningen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.