All those beautiful memories…

Jag måste bara visa vad jag hittade när jag bläddrade i kameran ikväll. En liten mini-Ebbot! Bilden är faktiskt tagen på min födelsedag, den 8 april. Då var han inte ens två månader. Lille gulleplutten, han ser lite bekymrad ut. Tänk vad tiden rullar iväg, nu är han ju nio månader. En helt annan bebis, både utseendemässigt och kunskapsmässigt. Även om alla åldrar verkligen har sin charm så måste jag erkänna att jag ä-l-s-k-a-r tiden med en alldeles ny bebis. Jag älskar även andras små minibebisar. Så jag har fått bestämma mig att ”undvika” de små nykläkta på ett tag, en sisådär fem år. Annars kommer jag nog vilja skaffa hundra bebisar till. Och riktigt så kul ska vi inte ha. Om, och bara om, vi ska ha fler barn så vill jag vänta många år. Nu har vi två små och det ska bli ett nöje att se dem växa upp tillsammans. Jag vill att de ska få möjlighet till både upplevelser tillsammans och egentid med sina föräldrar. För även hur underbart det är med bebisar så är det slitigt. På relationerna, ekonomin och fokus. Det är hel klart värt det, men man ska nog inte ta sig vatten över huvudet. Två små räcker för oss ett tag framöver… även om de är fullkomligt bedårande när de är så här små. Jag minns hans födelsedag som om det vore igår. Snöstormen, nervositeten inför snittet, den där fnittriga pirriga känslan av att vi faktiskt skulle bli tvåbarnsföräldrar just den dagen. Sedan det lite obehagliga med att ligga på en brits i en operationssal. Jag som avskyr att vara naken inför okända, göra intima undersökningar och sjukhus. Som tur var visade det sig att operationsteamet var SÅ bra. De var proffsiga och avslappnade. Glada och lyhörda. Det var slangar hit och skynken dit. Och sedan började de plötsligt böka, minuten senare kända jag hur han liksom försvann ut ur magen och sekunden senare hörde jag de finaste skriket. Hej älskade Ebbot, välkommen hit!