Hello oktober, du rosa månad!

Redan oktober. En månad som är en favorit här hemma, det var ju den månaden vi fick vår lilla älsklings-Maja. Som inte är så liten längre. Hon blir ju som bekant två år på söndag. Eller ”tje” som hon själv säger. Hon säger två-tje åtta! Det är hennes sätt att räkna, knäppskallen.

Jag kommer ihåg den dagen som hon föddes som om den var igår. Jag hade gått nästan två veckor över tiden. Det var en onsdagkväll. Dagen innan hade vi varit på en överbruenhetskontroll och där konstaterade barnmorskan att jag inte var på gång. Nada. Inga värkar, ingen utplåning. Ingenting. Så jag fick tid för igångsättning klockan 07.30 fredagsmorgonen den 5 oktober på Södersjukus – mitt hatsjukhus. Jag ville verkligen inte föda där, men utsikten för att jag skulle få föda någon annanstans än just där var onekligen inte särskillt ljus. Jag var inte toppenglad den där onsdagen. På kvällen, lagom till Vänner började jag få lite ont i magen och ryggen. Förvärkar var jag ju bekant med, och det var ju typiskt att kroppen skulle jävlas lite med mig (ursäkta tyskan). Nåja, lagom till Greys Anatomy bunkrade jag upp med chokladglass. Nu gjorde ”förvärkarna” så ont att jag faktiskt behövde ta hjälp av den inhyrda tens-apparaten. Det var det där avsnittet med färjekatastrofen. När den där okända gravida kvinnan fått en stor pelare över sig och Alex Karev räddade henne. Oj, som jag bölade (eh, lite överkänslig så här 13 dagar över tiden och med ”förvärkar” – nänä, inte jag inte). Minns att T var i andra rummet o kollade på Champions league. Varje gång han kom in låtsades jag som om jag inte alls grät, så att han inte skulle förbjuda mig att titta när jag var så känslig.’

Nåväl, värkarna höll i sig och vid 02.00 var jag lite otålig, och hade lite mer ont så jag tänkte att Nu, nu borde vi ringa in till BB om vi skulle få en chans att komma någon annan stans än till urksös. Men det var fullt överall! Den snälla barnmorskan jag pratade med på Danderyd sa att hon tyckte att det lät som om jag var igång men att det inte var så ordentligt att jag skulle åka in. Jag var beredd att hålla med och försökte sova lite. Med sporadiska bvärkar sov vi långt in på förmiddagen. Då hade det nästan helt stannat av men efter en lång promenad och ett par rejäla trappor var vi åter på banan. Klockan tre på eftermiddagen hade vi fått OK att åka in. Mamma och pappa skjutsade in oss och eftersom vi givetvis hamnade i värsta rusningstraffiken anlände vi inte till Danderyds sjukhus förrän strax innan sex. Det sista jag sa till mamma var: ”Ring till SÖS och säg att vi inte kommer imrgon! Det var inte utan stolthet jag sade det, för nu började jag faktiskt tro att det här var på riktigt. Att vi skulle få träffa vår baby. En minut över sex skrevs vi in på Danderyd och 23.57 kom Maja ut. Förlossnigen efter inskrivningen är min och Ts, så den kommer jag inte att skriva om här, men här är resultatet:

Vår älskade Maja på BB. Nästan alldeles nyfödd. Min barnmorska hade gissat på en födelsevikt på 3 500 g. Jo, tjena. Vår fina tjej vögde 4 175 g och var 53 cm lång. Stor tjej!

Efter den natten har det nu alltså gått nästan två år. Det är ofattbart hur snabbt tiden går. Jag vet, det är en klyscha, men det är så. Hon var ju en liten bebis nyss.

Lillan på ettårsdagen.

Ett av de senaste bilderna på min fina tjej.