För några dagar sedan blev jag utmanad av Nicole. Och som jag har funderat på denna utmaning, att få ihop den har inte varit det lättaste. Jag stångas varje dag med tankar om hur privat jag ska vara här på bloggen. Jag förstår ju att du som läser här inne förmodligen är lika nyfiken på mig som jag är på de bloggerskor vars bloggar jag läser. Jag vill ju ge er lite av mig, men inte för mycket så att jag ångrar mig eller känner mig utelämnad. Men här kommer lite juicy facts, som ni kanske inte vistste.
Först lite regler:
Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/ (o)vanor. I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar.
♥ Idag har jag min första arbetsintervju på flera, flera år. Vill inte riktigt avslöja vad intervjun kan leda till, men kan säga så mycket som att det handlar om H&M.
♥ Jag önskade mig en tjej när vi väntade Maja. Jag vet att det inte är "ok" att vilja ha ett specifikt kön, men jag kunde, och kan inte se mig som en pojkmamma. Självklart skulle jag bli överlycklig över en liten grabb i framtiden, men nu går jag ju "säker" eftersom jag fått en tjej.
♥ Jag har tränat och tävlat i konståkning från att jag var 3 tills jag var 17 år.
♥ När jag var 17-18 år bodde jag tio månader i London där jag läste 2:an av gymnasiet på Svenska skolan.
♥ Jag och min bästis var utfrysta när vi gick i mellanstadiet.
♥ Jag har taksig självdiciplin. Jag tänker att jag ska vara nyttig och äta o leva sunt. Sen sitter jag där med en chokladbit i näven i alla fall.
♥ Jag är en riktig TV-junkie, jag snittar nog på minst 20 timmars tittande i veckan.
♥ Anledningen att jag inte skrivit en förlossningsberättelse här på bloggen är att det blev tokigt på slutet. Jag har haft det ganska tufft och har fortfarande inte kommit över Majas födelse. Om vi får fler barn överväger jag kejsarsnitt. Jag blir avundsjuk på folk som föder små barn och känner sig helt okej dagarna efter. Jag gick på värktabletter i flera veckor efter förlossningen.
Så där ja, nu utmanar jag
Anna och Catharina på Mammamaffia
Hedda på Mamavaganza
Linda på Majsan Filosoferar
Jessica på Invited to Jessica
Elin på Helt Subjektiv
Ulrika på Mamma o Pappas älskade Loppis
Victoria på Riisgrynet & Vi
Lycka till på arbetsintervjun! Det är svårt att veta hur privat man ska vara i en blogg tycker jag med!
Jag håller ALLA mina tummar för att det ska gå bra på din intervju! Förstår att det är nervöst, men det fixar du!
Kramen!
Utmaningen är antagen 🙂
Håller tummarna för att det går bra idag på intervjuven!
Kram!
Jag minns att jag läste din blogg när Rut var typ en månad och du hade fått Maja och du verkade så opåverkad av förlossningen, så positiv, att allt var så enkelt. Givetvis är det den bästa inställningen även om allt är lite jobbigt! Vid det laget hade jag precis slutat äta värktabletter så ganska så avundsjuk kände jag mig! Jag kan fortfarande känna ångest när jag tänker på förlossningen eller ser förlossningar på tv eller så, men min vän gjorde kejsarsnitt och det verkar inte helt "enkelt" det heller.
Hoppas inte att detta låter tyket på något sätt. Min poäng var bara att jag tyckte det var uppfriskande med din positiva attityd när jag själv kände mig bitter 😉 efter diverse smärtor. Och att det känns ännu mer positivt att du lyckades hålla humöret uppe om det kanske var lite värre än jag trodde…
Urg. Känner att jag pratar in mig i ett hörn. Hoppas du förstår vad jag menar lite grand 🙂
Hoppas intervjuen leder vidare!
Hallå! Vad kul med lite info som man inte visste. minns, som Carro här ovan, hur jag tyckte du verkade pigg och glad efter förlossningen, så jag blev lite förvånad nu. Fint att du delar med dig.
Själv bearbetar jag också min förlossning lite än, då min kille fick förlösas med kejsarsnitt, vilket inte alls var vad jag hade planerat eller hoppats på. Och ganska mycket värktabletter knapras det då med, för att kunna hålla uppe det som en gång var ens mage och för att orka lyfta sin lilla nyfödda pärla.
Stor kram och hoppas att intervjun gick bra!
Sandra: Tack!
Elin: Tack!
Jessica: Spännande!
Carro: Du behöver inte vara orolig, jag förstår precis vad du menar. Jag var nog i chock efter förlossningen, plus att jag inte kände för att skriva ut hur jag egentligen mådde här på bloggen. Och i början fattade jag inte rikitgt vidden av vad som hänt mig. Jag hade ingen aning om att jag skulle ha ont i över 4 månader och må psykiskt dåligt mycket längre än så.
Vet att kejsarsnitt inte är en "piece of cake". Dock är det inte ens säkert att jag kan ha en "vanlig" förlossning utan att mina skador går upp. Vissa dagar känner jag att det inte är värt att riskera, andra gånger känner jag att jag vill ha "revanch". Att få chansen att få en vanlig fölossning med gratulationsbricka på slutet.
Cissi: Ja, man lägger ju inte ut allt på bloggen 🙂 Det är nog inte den fysiska smärtan som var värst för mig, det var den psykiska. Det är alltid tufft när det inte blir som man tänkt sig, särskillt i förlossningssammanhang, då man är så utsatt.
Jätteskoj att lära känna dig lite bättre!! En dramatisk förlossning kan nog sitta i lääänge… man har ju alla möjliga tankar innan om hur det ska vara och hur det ska gå..
Åh jag håller tummarna för jobbet!!!
Jag antar din utmaning!! Men jag måste bara få igång min dator först och tänka tänka tänka..
Kram på dig
Hej igen,
Förstår precis hur du menar med det psykiska. Var som sagt tokdeppig över att min förlossning slutade i kejsarsnitt, kände mig som en sämre mamma för det och och tänkte många dumma tankar om mig själv, trots att mitt förnuft varje dag självklart skrek motsatsen åt mig! För egentligen har man ju det bästa i världen att vara sjukt tacksam för. Men det är ju mycket känslor som ska bearbetas helt klart.
Tack igen i alla fall för att du delade med dig. Stärkte mig, även så här 17 månader senare. Kram.